Mina äventyr som singel

När min chef kommer tillbaka har han även med sig sin chef. Det lugnar inte mina nerver. Min chef tittar på mig, jag försöker hålla ögonkontakten men måste se bort ett tag. Han förklarar att hans chef sitter med för att han vill ha stöd i hur det här ska handeras likväl som om han blir sjuk så får det inte gå veckor innan det här tas hand om. Det känns betryggande, han bryr sig (han måste bry sig). Han ber mig ta allt från början till slut. 

 

Jag flämtar till i nästan som ett fnys, det är så mycket, hur ska jag hinna med det? Jag har aldrig sagt det rakt ut förut, aldrig summerat allt förut. Hur ska dom reagera på det här? Jag harklar mig, letar efter styrkan, sen säger jag det, rakt ut "jag vill anmäla ... för sexuella trakaserier". Medan orden kommer ut ur min mun så känner jag hur en klump kommer i halsen och jag blinkar snabbt bort tårarna. Helt plötsligt blir allting verkligt, som om jag erkänner det för mig själv för första gången. Jag känner mig svag. Ju mer jag berättar för dom, ju argare ser dom ut. En del av mig är glad att dom reagerar så starkt, det betyder ändå att dom inte tycker att det är ett okej beteende. För om sanningen ska fram var jag orolig över att dom skulle säga "äh, skärp dig nu, han skojar ju bara!". Men det gjorde dom inte. Samtidigt så inser jag att jag inte vet vad jag har gett mig in på. Vad kommer åtgärderna vara? Vad förväntas av mig? Tusen frågor flyger runt i mitt huvud, tydligen i deras också. Dom förklarar att jag har gjort helt rätt med att gå till dom. För det är inte ett okej beteende och att deras första tanke var att kasta ut honom på en gång. Men att man måste följa protokoll. Jag frågar vad protokollet är, åter igen rädd för svaret. Dom förklarar att facket kommer bli inblandat, han blir informerad och sen får vi ta allt steg för steg. Men oftast så blir en person flyttad och det kommer inte vara jag eftersom jag inte gjort något fel. Jag känner en lättnad tills jag hör orden "han kommer bli informerad". Det hade jag inte ens tänkt på. Hur kommer han reagera? Med tanke på hur arg han blir när jag säger ifrån, hur arg kommer han då inte bli när chefterna berättar vad jag anmält honom för.

 

Jag må ha gjort rätt men det här är inte lätt. Alltid när jag läst om misshandlade människor har jag sett det som en självklarhet att anmäla dom som gjort fel. Men när jag väl är där själv så börjar jag ifrågasätta allt: 

Har jag gjort något som får honom att tro att han får bete sig så? 

Har jag gett ett konstigt intryck? 

Har jag inte sagt ifrån tillräckligt tydligt? 

 

Men jag har sagt ifrån, och jag har inte behandlat honom annorlunda jämntemot andra, så jag borde inte ha gjort något fel. Men nu är det en lång utredning och jag är orolig över vad det kommer bli för beslut, kommer han bli flyttad eller inte? Jag vill inte se honom igen, jag vill inte ha den där blicken, känna hur den bränner i ryggen, eller kommentarer om min kropp eller hur han vill att jag ska suga av mig. Jag vill verkligen inte. Det kanske låter fånigt utifrån, men när man väl är där själv så förstår man på ett annat sätt. Det är inte orden som sägs, det är hur dom sägs och hur dom får dig att känna dig som avgör.

Jag tror inte att man inte kan förstå känslan förän man är i situationen själv. Hur allt utifrån sätt är så svart och vitt men när man är där själv blir allt lite gråskaligt. 

 

 

Under en längre period så har en kollega till mig frågat om jag inte vill suga av honom, han gör tecken med handen som han rör mot munnen samtidigt som han sticker tungan i kinden för att gestalta något helt annat. Jag brukade försöka skratta bort det i början, fråga om han borstar tänderna eller vad han håller på med. Han skrattar åt mig och svarar "du vet vad jag menar, säg bara till så får du det!" Jag spelar dum. Jag spelar alltid dum, jag vet inte varför, men jag vet inte hur jag ska hantera det på ett annat sätt. Det här fortsätter ganska länge, han frågar om jag träffar någon kille, jag svarar att jag gör det. Han frågar om jag inte vill bli hans KK, åter igen så skrattar jag. Mest åt hur absurt det är och svarar "Nej. Du har ju både fru och barn!" Han svarar att en KK kan man ju ändå ha och menar (åter igen) att det bara är för mig att säga till "så får jag det". Som om det är något att tråna efter. Efter ett tag blir det jobbigt, det blir för mycket. Han börjar kommentera min kropp, försöka se klyfta och visslar när jag böjer mig framåt. Det som börjar som en ganska obehaglig känsla blir helt plötsligt väldigt obehaglig då jag inser att han faktiskt inte skämtat om att suga av honom eller KK förslaget. Så jag börjar dra mig undan, jag ber honom att sluta, säger att jag inte tycker att det är kul. Han tar tag i min arm och drar mig till sig och säger nära mitt ansikte "varför har du blivit så tråkig för?" Nästan lite hotfullt, jag tittar försiktigt upp på honom och säger ynkligt "men jag tycker inte att det är kul". Han klämmer till om armen och släpper, sen skrattar han. Som om han försöker skratta bort det som nyss hänt. Jag går snabbt därifrån och skakar av mig den obehagliga känslan. 

 

 

Några dagar senare kommer han och ställer sig bakom mig, han andas flåsande i mitt öra, jag kan nästan se framför mig hur han är på mig. kalla kårar letar sig längst ryggen och jag försöker gå men sitter på en stol vid ett bord, jag är låst. Han sniffar på mig, länge. Lägger sitt huvud näst intill min kind, jag kan känna han skäggstubb och han säger väsande "Fan .. Du luktar så jävla gott!" 

Jag svarar "sluta!" 

Han säger irriterat "va fan jag sa ju bara att du luktade gott!"

"Men jag tycker inte att det är kul" Försöker jag säga med en stadig röst. "du är för nära" 

Han flyttar inte på sig. Han står kvar. Skrattar lite. Sen sätter han sig bredvid. Tittar på mig. Jag undviker ögonkontakt. Jag kan inte hjälpa det, jag känner mig liten, hjälplös. Till saken hör: Jag känner mig aldrig hjäälplös, det tillhör inte min karaktär. Han börjar tjata om mitt arbete (som han inte vet något om) och jag ber honom att lämna mig ifred. Han går inte. Han sitter kvar, fortsätter få ögonkontakt, ler nöjt och skakar lätt på huvudet sen går han. Det är först då jag känner hur jag spänt varenda muskel i min kropp. Jag ryser till av obehag. Vad är det som händer egentligen. 

 

 

Det här är ett utdrag av få saker som har hänt. Men det är jobbigt bara att skriva om det. Jag gick till våran chef i förra veckan för att jag stod inte ut mer, han lyssnar inte när jag ber honom sluta. Jag börjar känna obehag vid närkontankt över huvudtaget, det är inte okej. 

 

Jag och min chef sätter oss i ett enskillt rum, när jag berättar vad det handlar om stelnar varje muskel i hans ansikte, han ber mig vänta i två sekunder. Jag är nervös. Hur ska han reagera. Jag tittar ner i händerna och säger "jag siter kvar". Skickar iväg ett sms till min kollega där jag skriver att jag inte klarar av att berätta allt. Han smsar tillbaka och säger att det är likabra att få det sagt så jag kan bli av med det här. Jag känner hur svetten letar sig ut i handflatorna. Varför är jag så nervös? 

Idag satt jag ensam i omklädningsrummet. På ena sidan av mig var det två unga tjejer som pratade om skolan och eleverna i den. Dom pratade om gamla minnen och skrattade tillsammans. 

På andra sidan hade jag två relativt unga mammor med varsitt barn hängandes på armen. Dom bytte uppfostrans råd och råd om deras män. 

 

I mitten satt jag, tyst, ensam och luktade klor. Jag vet att jag har vänner, jag intalar mig att även jag kommer få en såndär söt unge som hänger på min arm och att jag och en värninna kommer byta historier om våra barn och män. 

 

Men just nu så sitter jag hemma. Ensam. Trött. Och önskar att jag inte var just det: Ensam.