Hur mycket jag än gillar att han kommer över, att vi myser, att vi nästan har sex så avskyr jag känslan som kommer natten efter, nätterna efter.
Han är så varm och jag så kall.
Varje gång han rör vid mig säger han alltid att jag är så härligt kall. Jag kosar in mig i hans varma famn och ber honom att värma upp mig. Jag trivs där, jag vet vart jag har honom. Vi är inte kära, vi kommer aldrig att bli. Vi är för olika han och jag, når inte upp till varandras kriterier för partnerskap. Vi är ärliga mot varandra. Jag tycker om det här, han tycker om det. Egentligen önskade jag att han höll om mig varje natt. Men då skulle vi oandra sidan sätt inte få så mycket sömn.
Istället ligger jag här i mörkret med armarna som omfamnar en kudde och önskar att sängen inte var så tom.
Igår var en spontan dag rakt igenom. En kompis till mig skulle lämna tillbaka en film han lånat under en längre period och förslog att han kunde kika förbi med den på kvällen. Jag svarade sömndrucket att det var väl okej men att jag inte var super pigg. När han väl kommit över frågar jag av artighet ifall han ville ha lite kaffe eller te. Han svarade snabbt ja. Efter att vi pratat en stund om filmen och annat mellan himmel och jord så frågar han om vi inte ska ringa en gemensamkompis som vi inte umgåts med på länge. Sagt och gjort 45 minuter senare sitter vi alla med en varsin öl i handen. En öl blir två och när klockan närmar sig 2 beger sig den första kompisen hem, det var läggdags för honom. Den andra stannade kvar, jag föreslog att vi skulle se på någon film. Mest för att jag var trött och inte orkade följa med i konversationen men samtidigt ville jag inte att han skulle gå hem.
Vi la oss i sängen och slog på tvn, efter en film så kände han att även han skulle åka hem och sova. Jag försökte dölja min besvikelse när vi kramades hejdå. Jag som var sugen på att mysa! Det tog tre minuter från det att dörren stängdes till att min telefon ringde. Jag trodde att det var han som hade ångrat sig. Men nej, det var en annan kompis som var påväg hem från krogen.
Jag visste vad han ville, jag tror att du också vet vad han var ute efter. Efter någon halvtaskig ursäkt om att han inte ville att festen skulle sluta så sa jag att det bara var att komma över. Kände jag mig billig? Nä, varför skulle jag? Både han och jag visste vad det handlade om och ville.
Han kom upp, vi kramades hej, torrpratade lite. 20 minuter senare låg vi halvnakna under det varma täcket i min säng och kollade på en film. Han la armen om mig som om det var hans rätt, som om han aldrig gjort något annat. Jag kröp närmre honom. Han lutade ner huvudet i min nacke och pussade på mig. Är det redan dags? Gnuggar lite med näsan i mitt hår och säger "åh ditt hår doftar så gott!". Jag blir lite generad när jag slås av tanken att jag faktiskt inte hunnit duscha på snart 3 dagar (äckligt jag vet!). Vi pratar om allt, tills han somnar lite snabbt med bröstet tryckt mot min rygg. Åh varför skulle han sova? Jag som var så sugen..
Senare vaknar han upp, vi börjar kyssa och smeka varandra, det var ett tag sen sist jag ville bli rörd på det här sättet. Han lägger sig ovanpå mig, alltid lika försiktigt med den här gången var han lite järvare. Jag vet inte om det var alkoholen för hans del som gjorde det. Men i vilket fall som helst så gillade jag det. Kysser mig hårt, jag biter försiktigt honom i underläppen och han stönar, kommer på sig själv lite snabbt och sen struntar han i ljudet. Jag besvarar kyssen lika hårt, nu blir jag ivrig. Jag vill ha honom, NU. Men kommer sedan på mitt löfte till mig själv. Jag ska leva i celibat i 40 dagar, det är 29 dagar kvar, 29 långa dagar.
Så jag puttar honom lite lätt ifrån mig, höftrörelserna slutar, jag ångrar mig samtidigt som jag hör orden komma ut ur min mun "Vi kan inte ha sex". Han ser förvirrad ut det är allt jag kan läsa av uttrycket i hans ansikte. jag forstätter och försöker förklara mig "Jag vill ha sex med dig, tro mig, jag vill ha dig i mig nu! Men jag har 29 dagar kvar som jag inte får ha sex på.." jag vill slå mig själv i huvudet. Han kollar först konstigt på mig, kanske undrar han om jag skämtar. Sen svarar han "Jag kom inte hit för sex, jag ville umgås med dig. Sen råkade det bli såhär, som det alltid blir när vi ses själva. Men om du inte vill ha sex så.. det här räknas väl inte som sex?" han kysser mig, djupt och hans höftrörelser blir mer intensiva. Hur ska jag kunna hålla mig?! Varför gör han såhär? Han märker min reaktion och skrattar lite tyst, jag blir nästan sur, vad är det här?! Kanske hans hämnd? Jag börjar fnittra och puttar av honom från mig, åter igen ser han förvånad ut och jag svarar hans förvånade blick med "Hur tror du jag ska kunna hålla mig från att ha sex med dig när du gör sådär?" Han ler stort och säger "Det gör det bara till en större utmaning om du vill men inte får. Sen kysser han mig igen, hans läppar letar sig ner, käkbenet, halsen, nyckelbenet, mellan brösten. Han tar ett försiktigt tag om brösten och kysser dom ett i taget, tittar upp på mig. Jag försöker att stå emot och han väljer att vara snäll och lägga sig bredvid mig och bara hålla om mig. Så låg vi resten av natten, höll om varandra i olika ställningar, ibland så retades han med mig och hela min kropp skrek efter honom, hatade mig för mitt löfte.
Jag är inte kär i honom, jag har bara ett begär av att ha honom som växer för varje gång det här händer.
Nu har han gått hem och jag är orolig över nästa gång vi ses, hur ska jag kunna hålla fingrarna i styr?
När min chef kommer tillbaka har han även med sig sin chef. Det lugnar inte mina nerver. Min chef tittar på mig, jag försöker hålla ögonkontakten men måste se bort ett tag. Han förklarar att hans chef sitter med för att han vill ha stöd i hur det här ska handeras likväl som om han blir sjuk så får det inte gå veckor innan det här tas hand om. Det känns betryggande, han bryr sig (han måste bry sig). Han ber mig ta allt från början till slut.
Jag flämtar till i nästan som ett fnys, det är så mycket, hur ska jag hinna med det? Jag har aldrig sagt det rakt ut förut, aldrig summerat allt förut. Hur ska dom reagera på det här? Jag harklar mig, letar efter styrkan, sen säger jag det, rakt ut "jag vill anmäla ... för sexuella trakaserier". Medan orden kommer ut ur min mun så känner jag hur en klump kommer i halsen och jag blinkar snabbt bort tårarna. Helt plötsligt blir allting verkligt, som om jag erkänner det för mig själv för första gången. Jag känner mig svag. Ju mer jag berättar för dom, ju argare ser dom ut. En del av mig är glad att dom reagerar så starkt, det betyder ändå att dom inte tycker att det är ett okej beteende. För om sanningen ska fram var jag orolig över att dom skulle säga "äh, skärp dig nu, han skojar ju bara!". Men det gjorde dom inte. Samtidigt så inser jag att jag inte vet vad jag har gett mig in på. Vad kommer åtgärderna vara? Vad förväntas av mig? Tusen frågor flyger runt i mitt huvud, tydligen i deras också. Dom förklarar att jag har gjort helt rätt med att gå till dom. För det är inte ett okej beteende och att deras första tanke var att kasta ut honom på en gång. Men att man måste följa protokoll. Jag frågar vad protokollet är, åter igen rädd för svaret. Dom förklarar att facket kommer bli inblandat, han blir informerad och sen får vi ta allt steg för steg. Men oftast så blir en person flyttad och det kommer inte vara jag eftersom jag inte gjort något fel. Jag känner en lättnad tills jag hör orden "han kommer bli informerad". Det hade jag inte ens tänkt på. Hur kommer han reagera? Med tanke på hur arg han blir när jag säger ifrån, hur arg kommer han då inte bli när chefterna berättar vad jag anmält honom för.
Jag må ha gjort rätt men det här är inte lätt. Alltid när jag läst om misshandlade människor har jag sett det som en självklarhet att anmäla dom som gjort fel. Men när jag väl är där själv så börjar jag ifrågasätta allt:
Har jag gjort något som får honom att tro att han får bete sig så?
Har jag gett ett konstigt intryck?
Har jag inte sagt ifrån tillräckligt tydligt?
Men jag har sagt ifrån, och jag har inte behandlat honom annorlunda jämntemot andra, så jag borde inte ha gjort något fel. Men nu är det en lång utredning och jag är orolig över vad det kommer bli för beslut, kommer han bli flyttad eller inte? Jag vill inte se honom igen, jag vill inte ha den där blicken, känna hur den bränner i ryggen, eller kommentarer om min kropp eller hur han vill att jag ska suga av mig. Jag vill verkligen inte. Det kanske låter fånigt utifrån, men när man väl är där själv så förstår man på ett annat sätt. Det är inte orden som sägs, det är hur dom sägs och hur dom får dig att känna dig som avgör.
Jag tror inte att man inte kan förstå känslan förän man är i situationen själv. Hur allt utifrån sätt är så svart och vitt men när man är där själv blir allt lite gråskaligt.
Under en längre period så har en kollega till mig frågat om jag inte vill suga av honom, han gör tecken med handen som han rör mot munnen samtidigt som han sticker tungan i kinden för att gestalta något helt annat. Jag brukade försöka skratta bort det i början, fråga om han borstar tänderna eller vad han håller på med. Han skrattar åt mig och svarar "du vet vad jag menar, säg bara till så får du det!" Jag spelar dum. Jag spelar alltid dum, jag vet inte varför, men jag vet inte hur jag ska hantera det på ett annat sätt. Det här fortsätter ganska länge, han frågar om jag träffar någon kille, jag svarar att jag gör det. Han frågar om jag inte vill bli hans KK, åter igen så skrattar jag. Mest åt hur absurt det är och svarar "Nej. Du har ju både fru och barn!" Han svarar att en KK kan man ju ändå ha och menar (åter igen) att det bara är för mig att säga till "så får jag det". Som om det är något att tråna efter. Efter ett tag blir det jobbigt, det blir för mycket. Han börjar kommentera min kropp, försöka se klyfta och visslar när jag böjer mig framåt. Det som börjar som en ganska obehaglig känsla blir helt plötsligt väldigt obehaglig då jag inser att han faktiskt inte skämtat om att suga av honom eller KK förslaget. Så jag börjar dra mig undan, jag ber honom att sluta, säger att jag inte tycker att det är kul. Han tar tag i min arm och drar mig till sig och säger nära mitt ansikte "varför har du blivit så tråkig för?" Nästan lite hotfullt, jag tittar försiktigt upp på honom och säger ynkligt "men jag tycker inte att det är kul". Han klämmer till om armen och släpper, sen skrattar han. Som om han försöker skratta bort det som nyss hänt. Jag går snabbt därifrån och skakar av mig den obehagliga känslan.
Några dagar senare kommer han och ställer sig bakom mig, han andas flåsande i mitt öra, jag kan nästan se framför mig hur han är på mig. kalla kårar letar sig längst ryggen och jag försöker gå men sitter på en stol vid ett bord, jag är låst. Han sniffar på mig, länge. Lägger sitt huvud näst intill min kind, jag kan känna han skäggstubb och han säger väsande "Fan .. Du luktar så jävla gott!"
Jag svarar "sluta!"
Han säger irriterat "va fan jag sa ju bara att du luktade gott!"
"Men jag tycker inte att det är kul" Försöker jag säga med en stadig röst. "du är för nära"
Han flyttar inte på sig. Han står kvar. Skrattar lite. Sen sätter han sig bredvid. Tittar på mig. Jag undviker ögonkontakt. Jag kan inte hjälpa det, jag känner mig liten, hjälplös. Till saken hör: Jag känner mig aldrig hjäälplös, det tillhör inte min karaktär. Han börjar tjata om mitt arbete (som han inte vet något om) och jag ber honom att lämna mig ifred. Han går inte. Han sitter kvar, fortsätter få ögonkontakt, ler nöjt och skakar lätt på huvudet sen går han. Det är först då jag känner hur jag spänt varenda muskel i min kropp. Jag ryser till av obehag. Vad är det som händer egentligen.
Det här är ett utdrag av få saker som har hänt. Men det är jobbigt bara att skriva om det. Jag gick till våran chef i förra veckan för att jag stod inte ut mer, han lyssnar inte när jag ber honom sluta. Jag börjar känna obehag vid närkontankt över huvudtaget, det är inte okej.
Jag och min chef sätter oss i ett enskillt rum, när jag berättar vad det handlar om stelnar varje muskel i hans ansikte, han ber mig vänta i två sekunder. Jag är nervös. Hur ska han reagera. Jag tittar ner i händerna och säger "jag siter kvar". Skickar iväg ett sms till min kollega där jag skriver att jag inte klarar av att berätta allt. Han smsar tillbaka och säger att det är likabra att få det sagt så jag kan bli av med det här. Jag känner hur svetten letar sig ut i handflatorna. Varför är jag så nervös?
Idag satt jag ensam i omklädningsrummet. På ena sidan av mig var det två unga tjejer som pratade om skolan och eleverna i den. Dom pratade om gamla minnen och skrattade tillsammans.
På andra sidan hade jag två relativt unga mammor med varsitt barn hängandes på armen. Dom bytte uppfostrans råd och råd om deras män.
I mitten satt jag, tyst, ensam och luktade klor. Jag vet att jag har vänner, jag intalar mig att även jag kommer få en såndär söt unge som hänger på min arm och att jag och en värninna kommer byta historier om våra barn och män.
Men just nu så sitter jag hemma. Ensam. Trött. Och önskar att jag inte var just det: Ensam.
Jag kan inte fatta att det är sant. Här ligger jag och stirrar upp i taket och tänker på hur lyckligt lottad jag är.
Igår var jag hemma hos honom igen. Vi kramades hej och han sa "jag har något åt dig". När han räckte över presenten var han lite generad och sa "alltså det är inget stort eller så.. men jag tänkte på dig när jag såg den så jag kunde inte låta bli att köpa den. Jag måste vara lyckligast på denna jord! Jag fick en grytlapp, inte vilken grytlapp som helst utan en i form av mitt favorit djur. Det är en väldigt symboliskgåva eftersom han vet att jag älskar att baka och laga mat och dessutom vilket djur som jag tycker bäst om.
Vi kollade på film, delade på en öl och pratade om allt mellan himmel och jord. Klockan närmade sig tre och det var säkert femte gången han gått in på toaletten för att skölja ansiktet med kallt vatten så han inte skulle somna. Vi bestämde oss för att det var lägg dags. En lång hejdåkram och sen började jag gå hemmåt. Men när jag väl kommer hem inser jag att jag har fått med mig fel hemma nyckel, åh nej! Så jag är utelåst. Kommer inte ens in i min port för att koden slutar fungera efter klockan 22.00. Vad ska jag göra nu?
Jag ringde upp honom, han svarade med tandborsen i munnen "hallå, jag trodde att du skulle smsa när du var hemma?" jag blev tyst och till slut kved jag fram "eeeeeh, du vet att jag har en självlåsande dörr?"
"ja?"
"hehe.. jag tog fel nyckel så nu är jag utelåst.. kan jag sova på din soffa?"
"ja men det är klart! kom över, jag ska bara borsta klart tänderna sen kommer jag ner och öppnar i porten"
Det var kallt så jag gick hem fort, svor för mig själv, varför skulle jag vara så klumpig för? Hur kan man ta fel nyckel?
Väl uppe i hans lägenhet så tar han fram ett extra täcke och börjar fixa med påslakanet. Jag tackar ursäktande för att jag får sova hos honom och han säger att det är självklart. När han har fixat klart med täcket säger han lite försiktigt "alltså... om du vill få du ju sova i sängen...?" Jag ville kasta mig på sängen och säga "jag trodde att du aldrig skulle fråga!". Men det kunde jag ju inte göra. Istället tittade jag på soffan sen sängen sen soffan och sen sängen igen och sa lite eftertänksamt "ja, sängen är ju lätt skönare än soffan så jag sover hellre där om det inte gör något?". och försökte behålla lugnet.
Vi la oss i sängen, han frågade om vi skulle se en till film, varför inte. Vi kröp närmre och närmre varandra. Är det nu det händer? Det jag har längtat efter så länge? Filmen tog slut, va fan? Vi bytte film och låg lika nära igen, klockan var säkert lite över fem och jag somnade till. Han väckte mig genom att hålla för min näsa, skrattade lite och sa "hörrö sover du?" jag log långsamt och sa sömnigt "nejdå, jag vilar ögonen lite bara.." han skrattade mjukt och sa att det kanske var lika bra att vi stängde av filmen och sov, jag höll med. Vände mig med ryggen mot honom och han frågade försiktigt "är det okej om jag håller om dig?". Jag log för mig själv "absolut" jag kröp närmre och han la armen om min midja. Jag tog tag i hans hand och han kramade min hårt, här kunde jag ligga resten av mitt liv.
Jag började smeka insidan på hans hand lite lätt, upp mot armen. Han började andas tungt i min nacke.
Fortsättning följer..
Jag tror jag har hittat honom, min Mr. Right, min Mr. Darcy!
Det började för ett tag sen när han och hans ex gjorde slut. Dom hade varit tillsammans super länge och han har typ aldrig varit själv. Så jag ställde såklart upp som sällskap, dels vill jag inte att någon ska vara ledsen. Men samtidigt så är jag själv otroligt sällskapssjuk.
Vi har börjat umgås ganska så mycket kollar på film nästan varje helg, pratar fram till 7 på morgonen. Sen går jag oftast hem för att få någon sömn innan resten av helgen tar slut. Därefter så umgås vi lite mer på eftermiddagarna. Jag tror att han faktiskt verkligen gillar mig. Vi smsar nästan konstant, kivas med varandra ni vet som man gör i film. Här om natten så somnade han i mitt knä när vi kollade på film. Först frågade han lite försiktigt om han fick luta sig mot min axel, jag fnissade lite lätt och sa "ja det är klart att du får". Där låg han och jag kunde knappt andas. Jag ville inte förstöra stunden eller göra så han kände att det var obekvämt att luta sig mot mig.
Han smekte mitt lår lite lätt och kom på sig själv, "oj förlåt!". jag insåg att det var hans ex han trodde att han lutade sig mot, inte mig. Jag sa "det är lugnt". Försökte skaka av mig den tidigare känslan. Men det gick inte, den har ettsat sig fast i både hjärna och hjärta.
Han säger att han känner att han kan vara helt öppen och berätta allt för mig. Det måste vara såhär det ska vara. åh, han smsade precis och sa att han har köpt en present åt mig. Jag undrar vad det kan vara? Lustigt nog har jag köpt en lyckokaka till honom och mig eftersom han aldrig har provat. Vi är så synkade, till och med köpt något till varandra samtidigt. Vi får se ikväll! hihi
Det är nog någonting jag aldrig kommer att förstå, denna fasination över sitt egna könsorgan som killar verkar ha. Kanske är det som vi tjejer kan vara med våra bröst, man vill visa dom lite, fast utan att flasha dom helt. Kanske också med rumpor? Att ha snyggt åtsittande byxor/kjol. Men att vifta runt med snoppen och tycka att den är ball. Jag vet inte om det är hälsosamt (ur en "tycka om sig självvinkel") eller om det bara är konstigt.
Freud skulle nog kalla det här inlägget "penisavund". Men det kanske är så, kanske är jag avundsjuk?
Avundsjuk på att när tjejer ligger med många är det "lite äckligt" eller slampigt. Medan killar kallas "bock" eller ses nästan manlig. Kukarna har ju varit i något, inte tagit emot något. Fast jag förstår inte teorin riktigt. I vilket fall som helst behövs ju båda, om man inte är homosexuell förstås.
Jag tänker lite på sidor som chatroulett, eller appar som kik. Där är det otroligt vanligt att man stöter på dessa kukar, i alla dess former och storlekar. På chatroulett sitter killarna med stånd, beredda att runka lite till om det kommer en ny tjej, imponera med det manligaste dom har, det som vi tjejer aldrig kommer kunna växa ut, en kuk. Stolt ligger dom där som en påfågel som fäller ut sina fjädrar.
Skillnaden mellan påfåglarna och oss är väl att ytterst få av oss är så imponerade av att dom viftar runt med kuken på det sättet. Mest brukar vi sitta och skratta åt det eller tycka att det är äckligt. Så det "raggningssättet" funkar inte riktigt. Kanske på någon men i sådana fall ytterst få.
En kille på kik skrev till mig här om dagen. Han började med ett vanligt "hej snygging", jag svarar "hej". Vi hinner växlar några fraser innan jag säger "kan jag inte få se en bild på dig?". Klart att man är nyfiken på hur personen man pratar med ser ut. Bilden jag förväntade mig var att se var på hans ansikte, bilden jag fick var på hans lilla huvud (som dessutom hade en liten rolig hatt, haha). Jag vill inte göra narr av hur någon ser ut, ingen är perfekt. Men jag tycker fortfarande att det är lite underhållande hur han kunde tro att det var vad jag ville ha. Vad ska jag göra med den bilden? Jo, visa den och några andra för er. Så grattis till några av kuk ägarna, nu får hela världen se eran manligaste del.
