Mina äventyr som singel

När min chef kommer tillbaka har han även med sig sin chef. Det lugnar inte mina nerver. Min chef tittar på mig, jag försöker hålla ögonkontakten men måste se bort ett tag. Han förklarar att hans chef sitter med för att han vill ha stöd i hur det här ska handeras likväl som om han blir sjuk så får det inte gå veckor innan det här tas hand om. Det känns betryggande, han bryr sig (han måste bry sig). Han ber mig ta allt från början till slut. 

 

Jag flämtar till i nästan som ett fnys, det är så mycket, hur ska jag hinna med det? Jag har aldrig sagt det rakt ut förut, aldrig summerat allt förut. Hur ska dom reagera på det här? Jag harklar mig, letar efter styrkan, sen säger jag det, rakt ut "jag vill anmäla ... för sexuella trakaserier". Medan orden kommer ut ur min mun så känner jag hur en klump kommer i halsen och jag blinkar snabbt bort tårarna. Helt plötsligt blir allting verkligt, som om jag erkänner det för mig själv för första gången. Jag känner mig svag. Ju mer jag berättar för dom, ju argare ser dom ut. En del av mig är glad att dom reagerar så starkt, det betyder ändå att dom inte tycker att det är ett okej beteende. För om sanningen ska fram var jag orolig över att dom skulle säga "äh, skärp dig nu, han skojar ju bara!". Men det gjorde dom inte. Samtidigt så inser jag att jag inte vet vad jag har gett mig in på. Vad kommer åtgärderna vara? Vad förväntas av mig? Tusen frågor flyger runt i mitt huvud, tydligen i deras också. Dom förklarar att jag har gjort helt rätt med att gå till dom. För det är inte ett okej beteende och att deras första tanke var att kasta ut honom på en gång. Men att man måste följa protokoll. Jag frågar vad protokollet är, åter igen rädd för svaret. Dom förklarar att facket kommer bli inblandat, han blir informerad och sen får vi ta allt steg för steg. Men oftast så blir en person flyttad och det kommer inte vara jag eftersom jag inte gjort något fel. Jag känner en lättnad tills jag hör orden "han kommer bli informerad". Det hade jag inte ens tänkt på. Hur kommer han reagera? Med tanke på hur arg han blir när jag säger ifrån, hur arg kommer han då inte bli när chefterna berättar vad jag anmält honom för.

 

Jag må ha gjort rätt men det här är inte lätt. Alltid när jag läst om misshandlade människor har jag sett det som en självklarhet att anmäla dom som gjort fel. Men när jag väl är där själv så börjar jag ifrågasätta allt: 

Har jag gjort något som får honom att tro att han får bete sig så? 

Har jag gett ett konstigt intryck? 

Har jag inte sagt ifrån tillräckligt tydligt? 

 

Men jag har sagt ifrån, och jag har inte behandlat honom annorlunda jämntemot andra, så jag borde inte ha gjort något fel. Men nu är det en lång utredning och jag är orolig över vad det kommer bli för beslut, kommer han bli flyttad eller inte? Jag vill inte se honom igen, jag vill inte ha den där blicken, känna hur den bränner i ryggen, eller kommentarer om min kropp eller hur han vill att jag ska suga av mig. Jag vill verkligen inte. Det kanske låter fånigt utifrån, men när man väl är där själv så förstår man på ett annat sätt. Det är inte orden som sägs, det är hur dom sägs och hur dom får dig att känna dig som avgör.