Mina äventyr som singel

Han drar ut stolen när du ska sätta dig, öppnar bildörren när du ska kliva ur och han betalar för middagen.

 

Har vi passerat gentlemän eran? Eller är vi kvinnor bara vana vid att göra allting själva nu för tiden? Känner vi att vi tappar makt/kontroll över situationen om vi låter honom bjuda oss på något eller behandla oss som ladies. 

Är det kanke så att vi känner oss skyldiga att ge honom något tillbaka.. 

 

 

Jag var på en dejt med en otroligt trevlig man. Vi träffades via en dejtingsida (varför inte?) och bestämde oss för att ta en fika tillsammans. Jag har vissa dejting regler som jag tycker är viktiga att följa. Det är som riktlinjer för att få den ultimata dejten oavsett om det är med någon jag redan träffat någon gång eller om det är en främling. 

 

 

Regel nummer ett: 

Dejten får max vara i 1 timme! (helst kortare). Därför att man ska vilja ha mer, inte hinna prata om allting på första dejten. Dejt nummer ett är bara till för att öka intresset det är det enda den är till för. 

 

 

Så vi skulle träffas på en kaffe. Jag tycker om att vara i tid (helst fem minuter för tidig) och det visade sig att han var ännu tidigare. Vi ler mot varandra och kramas (det är viktigt med kroppskontakt redan från början). Jag förklarar att jag måste iväg om en timme för att jag skulle passa min lillasyster. Han ser lite besviken ut men jag ler stort och säger "så vi får göra det bästa av situationen helt enkelt!". Vi prommenerar till ett café som varken han eller jag har varit på. Jag väntade lite på att han skulle ta något initiativ och visa "hans favorit ställe" eller något. Jag gillar när det blir personligt. Men han var så nervös över att göra ett bra intryck att han inte gjorde något intryck alls. 

 

 

Jag pratade lite om mig, frågade lite om honom. Men hela tiden så verkade han nästan dölja något, eller så var han bara grå och tråkig. När vi beställt var det första gången han tog något slags initiativ och sa bestämt "nej lägg undan plånboken, det här bjuder jag på.". Det var ju fint, vi hittade en sittplats (eller jag hittade sittplatser till oss). Det var sommar och super varmt så vi satt utomhus. Vi sitter där och jag frågar honom frågor och följdfrågor på det han säger (mest för att lära känna honom lite). Men det börjar mer och mer kännas som en arbetsintervju. Han säger något om att "ja vi får väl se om det här leder någon vart". Vilket jag tolkar som att han inte är intresserad. Det visar sig dock att det är han som kollar hur jag reagerar och om jag är intresserad. Jag blir helt förvirrad och som tur är bryts den obekväma konversationen av ett turistpar som undrar om vi sett deras sons keps. Han tittar förvirrat och försöker hitta dom engelska orden. Jag som avskyr att vänta tar över situationen (åter igen) och svarar på flytande engelska. Jag och dom pratar lite, konstigt nog flyter den konversationen på tusen gånger bättre än den jag hade med honom som jag borde vara intresserad av. Trist. 

 

 

Jag tackar för fikat och åker hem, kanske var internetdejting inget för mig ändå?