Mina äventyr som singel

Jag tror inte att man inte kan förstå känslan förän man är i situationen själv. Hur allt utifrån sätt är så svart och vitt men när man är där själv blir allt lite gråskaligt. 

 

 

Under en längre period så har en kollega till mig frågat om jag inte vill suga av honom, han gör tecken med handen som han rör mot munnen samtidigt som han sticker tungan i kinden för att gestalta något helt annat. Jag brukade försöka skratta bort det i början, fråga om han borstar tänderna eller vad han håller på med. Han skrattar åt mig och svarar "du vet vad jag menar, säg bara till så får du det!" Jag spelar dum. Jag spelar alltid dum, jag vet inte varför, men jag vet inte hur jag ska hantera det på ett annat sätt. Det här fortsätter ganska länge, han frågar om jag träffar någon kille, jag svarar att jag gör det. Han frågar om jag inte vill bli hans KK, åter igen så skrattar jag. Mest åt hur absurt det är och svarar "Nej. Du har ju både fru och barn!" Han svarar att en KK kan man ju ändå ha och menar (åter igen) att det bara är för mig att säga till "så får jag det". Som om det är något att tråna efter. Efter ett tag blir det jobbigt, det blir för mycket. Han börjar kommentera min kropp, försöka se klyfta och visslar när jag böjer mig framåt. Det som börjar som en ganska obehaglig känsla blir helt plötsligt väldigt obehaglig då jag inser att han faktiskt inte skämtat om att suga av honom eller KK förslaget. Så jag börjar dra mig undan, jag ber honom att sluta, säger att jag inte tycker att det är kul. Han tar tag i min arm och drar mig till sig och säger nära mitt ansikte "varför har du blivit så tråkig för?" Nästan lite hotfullt, jag tittar försiktigt upp på honom och säger ynkligt "men jag tycker inte att det är kul". Han klämmer till om armen och släpper, sen skrattar han. Som om han försöker skratta bort det som nyss hänt. Jag går snabbt därifrån och skakar av mig den obehagliga känslan. 

 

 

Några dagar senare kommer han och ställer sig bakom mig, han andas flåsande i mitt öra, jag kan nästan se framför mig hur han är på mig. kalla kårar letar sig längst ryggen och jag försöker gå men sitter på en stol vid ett bord, jag är låst. Han sniffar på mig, länge. Lägger sitt huvud näst intill min kind, jag kan känna han skäggstubb och han säger väsande "Fan .. Du luktar så jävla gott!" 

Jag svarar "sluta!" 

Han säger irriterat "va fan jag sa ju bara att du luktade gott!"

"Men jag tycker inte att det är kul" Försöker jag säga med en stadig röst. "du är för nära" 

Han flyttar inte på sig. Han står kvar. Skrattar lite. Sen sätter han sig bredvid. Tittar på mig. Jag undviker ögonkontakt. Jag kan inte hjälpa det, jag känner mig liten, hjälplös. Till saken hör: Jag känner mig aldrig hjäälplös, det tillhör inte min karaktär. Han börjar tjata om mitt arbete (som han inte vet något om) och jag ber honom att lämna mig ifred. Han går inte. Han sitter kvar, fortsätter få ögonkontakt, ler nöjt och skakar lätt på huvudet sen går han. Det är först då jag känner hur jag spänt varenda muskel i min kropp. Jag ryser till av obehag. Vad är det som händer egentligen. 

 

 

Det här är ett utdrag av få saker som har hänt. Men det är jobbigt bara att skriva om det. Jag gick till våran chef i förra veckan för att jag stod inte ut mer, han lyssnar inte när jag ber honom sluta. Jag börjar känna obehag vid närkontankt över huvudtaget, det är inte okej. 

 

Jag och min chef sätter oss i ett enskillt rum, när jag berättar vad det handlar om stelnar varje muskel i hans ansikte, han ber mig vänta i två sekunder. Jag är nervös. Hur ska han reagera. Jag tittar ner i händerna och säger "jag siter kvar". Skickar iväg ett sms till min kollega där jag skriver att jag inte klarar av att berätta allt. Han smsar tillbaka och säger att det är likabra att få det sagt så jag kan bli av med det här. Jag känner hur svetten letar sig ut i handflatorna. Varför är jag så nervös?